StyleByAnna

StyleByAnna

Varför den här bloggen?

Det är roligt att skriva, det kan ju vara så att någon vill läsa det jag skrivit och då vinner alla! ;)

Hur ska man veta?

ÖvrigtPosted by stylebyanna.se Thu, October 25, 2012 17:11:08

Alla har vi ju drömmar och det sägs ju om att man aldrig ska ge upp en dröm. Jag håller med. Samtidigt får man vara beredd på att drömmarna förändras under tiden vi lever livet.

Det jag drömde om när jag var 5, drömde jag inte om när jag var 11.

Det jag drömde om när jag var 11, drömde jag inte om när jag var 16.

Men det jag drömde om när jag var 16, drömde jag fortfarande om när jag var 29...

I Sverige var snittet på betygen från högstadiet ytterst väsentligt när man skulle söka program till gymnasiet. Detta gynnade mig inte alls, då jag hade en något rebellisk högstadietid och betygen blev lidande. Drömmen om framtiden var oklar och sträckte sig inte längre än att fundera ut vad man skulle göra nästa helg.

Det enda ämne jag aldrig tappade betyg i var Bild. Här fanns gränslös motivation och vilja att ta mig an lärarens uppgifter! Jag förstod ju att jag behövde ett framtida arbete där jag kunde utnyttja min kreativitet och skaparförmåga, men för att komma in på dessa program behövdes skyhöga betyg, och det var inget man tänkte på just då. Skulle man däremot in på Naturvetenskapsprogrammet behövde man knappt ha sett en högstadieskola för att komma in, här behövdes tydligen ingen större förberedande kunskap eller talang?

De elever som hade driv och framtidsplaner sökte sig direkt till Naturvetenskapsprogrammet. De elever som hade framtidsplaner men inget driv sökte sig till Samhällsprogrammet. De elever som inte brydde sig om vare sig framtid eller driv hamnade på Barn- och fritid-, eller Hotell- och restaurangsprogrammet.

Själv tillhörde jag gruppen av människor med disfunktionella framtidsplaner och driv och hamnade slutligen på Handel-och administrationsprogrammet. Det var ju inte alltid så kreativt, men jag fick en bra grund för att utveckla en social kompetens och hyfsat kvicka fingrar över tangentbordet (med rätt fingersättning, tack Maud).

Nu har jag jobbat som reklamutdelare, affärsbiträde, kallskänka, varuplockare, dammsugarförsäljare, servitris, inkastare, receptionist, fritidspedagog, telemarketing, skeppsledningsassistent, chefsassistent, haft eget företag och jobbat som frisör och makeup artist.

Vad säger detta om mig?

Jo, att jag ser livet som ett smörgåsbord av möjligheter och spännande utmaningar! Det är okej att inte riktigt veta vad man vill bli, men man kan inte sitta ned och rulla tummarna i väntan på någon eller något ska tala om för dig vad du ska göra. Ut och smaka på livet, spotta ut det du inte tycker om och njut av nya smakupplevelser!

Förresten, även om du gillar våfflor med sylt och grädde, kanske du inte BARA vill äta det, livet ut?

Puss och Kram